28 maj 2008: Vitbalanserad nattbilder av instrument och balkong - LX200 12 tum i våg 
Wednesday, May 14, 2008, 02:53

I natt var det åter klart och fint och jag lyckades hitta rätt knapp och metod för att vitbalansera nattbilderna korrekt. Så här ser det alltså ut från min balkong. En hel del ljus, men det håller sig tämligen lågt. På högre altituder får teleskopen fånga sitt stjärnljus mer ostörda. Visst är ljuset en nackdel, men vädret-klimatet så här 30 kilometer in från kusten är faktiskt bättre än vid kusten och på Öland. Jag tänker på de periodvis efterhängsna dis- och dimslöjorna på grund av det antingen varma eller kalla havet som möter kalla eller varma vindar.

I natt testade jag LX200 12 tum och liksom tidigare är avdriften lite för stor i alt-azi-läge med kallibrering enbart på en stjärna i söder. Jag kollade upp hur instrumentet står och det var inte i våg. Meades inbyggda bubbelvattenpass är inte att lita på. Jag mätte upp med eget vattenpass och justerade benlängden något på tripoden. Bättre lycka nästa natt. I vart fall är optiken fortfarande superb och fokus och kollimering perfekt. Som synes använder jag originaldagghuven och det behövs ingen värmare.

-------------------------------------------------
17 maj 2008 - 5 tums refraktor på Synta EQ6 PRO Sky Scan - Cone error kvar att fixa - Kollimering av 6 tum f/5 Newton


En femtums refraktor kräver sin tunga och stabila montering för att komma till sin fulla rätt. I natt testade jag denna kombination för första gången med lyckat resultat. På klenare stativ är tuben framtung, här märkts det inte mycket förutom att de två träningsvikterna ju fortfarande behövs. Optiken i denna akromatiska tub är fortfarande överraskande bra, Månen i drygt första kvarteret njutbar också i hög förstoring. Som jag säkert skrivit tidigare finns ett glapp i sidled i fokuseraren, det går ganska bra att kompensera genom att dra åt en justerskruv, men på sikt behöver fokuseraren bytas ut.

Jag håller på att experimentera med att ställa in Synta EQ6 PRO Sky Scan exakt ekvatoriellt med hjälp av dess skalor. Polaris syns i polsökarkikaren precis över taknocken och ställdes in mitt i avsedd markering och vid rätt tidpunkt. Vi får se hur rätt som jag träffat. Annars är det ju inte så svårt att manuellt justera stegvis och kolla resultatet för avdriften.

En sådan här montering är på gränsen vad du släpar ut en natt och sätter upp, den är massiv och tung, men det ger stora fördelar: Tub och montering är inte känslig för vinden. Gången är imponerande bra, också i lägsta fart. Den påminner mycket om en Losmandy G-11, du kan manövrera otroligt precis i lägsta fart både i ra och dec. Det periodiska felet är knappast märkbart. För den som har monteringen permanent uppsatt finns PEC att tillgå, och då måste man alltid återvända till parkeringspositionen.
Det här är också grejor somn lämpar sig bra för att använda nattetid i villaområden, eftersom dess motorer knappt ens viskar. LX200 classic, som jämförelse, är ok när hastigheten ställs ner några snäpp, faktiskt, medan såväl Meades som Celestrons mindre och enklare monteringar har motorer som låter alldeles för mycket.


Vid leveransen för tre år sedan följde en handkontroll med bios version 2 med, men den bytte jag snart genom att köpa den nya handkontrollen version 3, som går att uppgradera via nätet. Dyrt men bra. Sedan ett halvår kör jag på v3.20.
Att styra monteringen seriellt via seriekabel och en usb-övergång är inget problem med moderna planetareprogram. Monteringen drivs med 12V DC, minst 2A.

Du byter tub på 30 sekunder och den behöver ha en dovetail av Vixen-typ. Max last på monteringen är 20 kilo så du kan leka med en hel del tuber och kameror i olika konstellationer utan några problem. Balanseringen av ekipaget är en njutning jämfört med en knepig gaffelmonterad Schmidt-Cassegrain. Två 5 kg motvikter medföljer.

17.5: I natt kontrollerade jag hur resultatet blev av polinställningen med hjälp av monteringens skalor och det lyckades. I hög förstoring genom refraktorn kunde jag följa en medelstark stjärna i söder nära himmelsekvatorn under mycket lång tid centrerad i okularets dubbelhårkors. Jag gick också igenom handkontrollens inställningar, ändrade longituden från 16 till 15 grader, ett kvardröjande fel eftersom jag i höstas flyttade från Färjestaden till Nybro, och så provade jag att starta om monteringen och använda även två inställningsstjärnor. Det var månljust och lätt disigt och få starkare stjärnor fanns att jobba mot så proven med kalibrering mot tre stjärnor får vänta ett slag. Då vinns fördelen att handkontrollen justerar för det större eller mindre så kallat cone error-fel som montering i kombination med dovetail och teleskoptub alltid har på en tysk ekvatoriell uppställning. Effekten är att pekningen bara funkar hyffsat, men jag har olika resultat för Celestron 9.25-tuben med dovetail eller 5-tums refraktorn med ringar och dovetail.

Refraktorn sitter uppenbarligen inte riktigt bra inställd, och pekar mellan 10 och 15 bågminuter fel. Med C9.25 på samma montering och uppställd på balkongen i Färjestaden fick jag betydligt bättre träffar, det handlade bara om fel på en handfull bågminuter. Då använde jag bara en inställningsstjärna.

Planen för Nybro är att flytta över dovetailen från min gamla 6-tum f/5 Newton, skruva fast refraktorns ringar på den, så upp med refraktorn på monteringen igen och testa vidare. Den har nämligen justerskruvar på undersidan för mekanisk inställning och kompensation för cone error felet med icke parallela axlar. Planen är slutligen att sätta upp C9.25 mer permanent, och ju mindre cone error det finns från början dessto bättre. Eq6 monteringens manual innehåller utförliga instruktioner om hur man testar och kompenserar för cone error.


KOLLIMERING AV 6 TUM F/5 NEWTON


22.5.2008: En klar men lätt disig kväll, inte så många stjärnor att välja på för alignment så jag körde utan att slå på strömmen. I dagsljus hade jag börjat kollimera en drygt tio år gammal Newton-tub, GSO. Utmärkt optik, dock aningen svårinställd, något klen och sladdrig okularhållare. Enkelt att hänga på en ny tub och att balansera monteringen. Bort med en motvikt. Fast det hela blir högt, två decimeter åtminstone. Krångliga lägen för att nå okularet, men så småningom mörknar det tillräckligt för att bra stjärnor också ska dyka upp på låg höjd. Optiken är fortfarande rejält ur kollimering, jag får jobba vidare med att ställa in huvudspegeln. Inställningen av sekundären gjordes med hjälp av en Chessishire eyepiece. I dagsljus skruvade jag loss sekundären och de tre justerskruvarna, drog den framåt, och snart syntes hela spegelbilden av huvudspegeln och dess tre spegelhållare. Dags att låsa. Jag lämnade justerskruvarna lika långt inskruvade. Resten av kollimeringen gjorde på huvudspegeln, med finjustering under stjärnorna. Kollimering är något som får nybörjaren att börja svettas, men kollimering av en medelsnabb Newton på f/5 är inget att vara nervös för. Riktmärket är ju inom bekvämt synhåll, sekundärens skugga innanför och utanför fokus. Efter fem minuters skruvande kommer det där magiska ögonblicket - inställningen ser med en riktigt lovande ut. Då gäller det att sluta skruva, rör tuben så att stjärnan hamnar i mitten och inspektera sekundärskuggan innanför och utanför. På ena sidan är den 100 procent centrerad, på den andra 95. Det är ingen ide att fortsätta skruva, risken för misstag och nya fel är överhängande. Mot utkanten av synfältet glider skuggan, som förväntat, ut mot kanten av "skivan" men mot mitten är kollimeringen riktigt bra. Det yttersta beviset för det är den där magiskakänslan när fokus faktiskt har ett "snäppläge" just där blir det blir riktigt bra fokus. Dags att gratulera sig själv och avrunda. Newtoninstrument är underskattade, de är billiga, lätta att sköta och vädertåliga. Mer om det senare senare.

Kommentarer