11 augusti 2008 - Nya refraktorn ute på balkongen Optiktest 
Monday, August 11, 2008, 12:23
Så har då min nya refraktor Astro 102mm ED f/7 hamnat på sin rätta plats nämligen EQ6 Synta Sky Scan Pro stativet. Den ser ut att trivas, och väderleken såg i alla fall lovande ut inför kvällen men det var nya regnväder i antågande sent under natten. Några stjärnor hoppades jag ändå att kunna studera för att testa optiken på.

Uppdaterad 13.8: Det blev Altair som blev den första starka stjärnan som
jag studerade genom 102mm optiken, och betyget är klart godkänt. Det går enkelt att hitta ett tydligt läge med bästa fokus, och någrs färgstörningar varken åt blått eller rött finns inte. Jag fick också in den vid hög förstoring med ett 5mm okular, och det finns ett tight centrum och diffraktionsringar, men de grumlades av en lätt orolig atmosfär.
Lågt stående Jupiter i medelhög förstoring är en annan sak. Det var dissjok i vägen. Planeten var inget problem att fokusera, men det var svårt att utskilja några band på den lilla skivan. Det var inte alls så bra som jag såg den i denna refraktorns lillebror från Kalkplattan på södra Öland för snart ett par veckor sedan. Uppvärmd tub, ostadig stadsatmosfär, dålig seeing påverkade.
Allmänt sett så är detta inget planetinstrument. Det går inte att skaffa sig en refraktor med brännvidd 5-6-700mm och förvänta sig att få ett ypperligt planetinstrument. Denna optik är konstruerad för skarpa vyer i låg och medhög förstoring för astrofoton av stora objekt som kometer, nebulosor och galaxer.
Månen, däremot, var strålande vacker. Inte en antydan till en aktomatisk refraktors lilla blå rand vid kanten av klotet.

Det är ett intressant instrument. ED kan tyckas låta ganska mediokert när det finns APO, men säg inte det. Här har kineserna lyckats väl med optiken. Döm själva. Dagghuven är både en positiv och negativ nyhet. Det är smidigt att kunna dra den ut och in. Nackdelen är att den inte stannar ute då instrumentet höjs. Huven glider tillbaka och linsen ligger blottad för ströljus och dagg. Någon tycks ha glömt att testa produkten under verkliga förhållanden, men motmedlet är inte så svårt att konstruera. Det blir någon form av grövre tyg eller plast med kardborrband som viras ett drygt varv runt tuben under dagghuven och håller den på plats även om instrumentet skulle riktas mot zenit.


Test av optiken. Jag riktade kameran rakt ner mot ett 25 mm Celestron Plossl okular, och förstoringen blev drygt 28 grader. Refraktorn tecknar skarpt och detaljrikt och det krävs faktiskt byte till 10mm plossokular innan det i hög förstoring mot de allra ljusaste solblänkande plåtdetaljerna syns att det är en akromat. Något enstaka ljusblått litet område dyker upp intill det vitgula solblänket. Utmed ventilens flänsar i utkanten av okularet syns också svaga blå områden som skvallrar om färgfel. Fortfarande tecknas bilden ändå mycket skarpt, och flera gånger tydligare än i en klassisk akromat. Ja till och med tydligare än en alldeles modern APO-refraktor, alltså med tre linser av bästa kvalite. I var fall när jag gjorde en jämförelse på Kalkplattan på södra Öland förra veckan. Det skedde med den mindre modellen, cirka 88mm öppning och 500 mm brännvidd,

Kommentarer