27 september 2008 - M27 Dumbell-nebulosan, 39x39 bågminuters synfält 
Tuesday, September 16, 2008, 13:11

27.9: Jag hade bara en timme med bra väder på mig, och fotograferade först och justerade positionen sedan. Hela nebulosan kom som synes med på bilden. Det är en enstaka 30 sekunders exponering kalibrerad för mörkström och offset med hjälp av Astroart 2.0. När jag slutligen manövrerat M27 i rätt läge mulnade det. Fotot togs genom en 2-tums diagonal och så refraktorn på 102 mm och f/7. Jag har jämfört och lagt det rätt mot hur Sky 6 Professional visar nebulosan.

...och här ser vi fördelen med att addera flera bilder i samma serie. Tio 30 sekunders exponeringar är ihoplagda och kalibrerade så effekten blir motsvarande en enda 300 sekunders bild, men brusnivån är bättre. Följningen funkade utmärkt. Den här kvällen alignade jag på tre stjärnor för att kompensera för cone error, och de två senare stjärnorna placerade monteringen i utkanten av okularets synfält trots att det var cirka 150 gångers förstoring. Imponerande.


16.9: Altair med omgivningar korrekt bildbehandlad, synfält 39x39 bågmin. Norr
är uppåt om jag läst Sky 6 kartan rätt. Bilden är gjord i Astroart v2.0, alltså har den någar år på nacken. Elva 30 sekundersexponeringar är alignade och sex mörkströmsbilder (lika långa exponeringar men med locket på instrumentet) och fem offset, så snabb exponering som möjligt med locket på för att fånga avlösningsströmmen störande mönster är automatiskt kompenserade för. SXL8, en 12bitars kamera, har 512 x 512 pixlar, 15 my stora i kvadrat, bildskalan här är 4,3 bågsekunder per pixel. Svagheten är alltså en grynig bild, fördelen att kamerans stora känslighet utnyttjas fullt ut. På den följande serie med bilder jag tog just utanför Altairs synfält ser jag redan - utan denna bildbehandling - att två asteroider finns med. De stegar sig snyggt fram när jag gör en blinkning med tre exponeringar.

Kameran är från cirka 1995, jag köpte min 1996. Nackdelen med mjukvaran är att FITS-bilderna, (Flexible Image Transport System, som är en astronomisk internationell standard), inte är 100 procent kompatibla mot modern FITS-standard. Det kan yttra sig i "slarvigt" skrivna FITS-headers speciellt ifråga om tiden, dock ej datum. Så det passar inte för smidig läsning till program för registrering av asteroider. SXL8 har en nästan 8 mm på diagonalen stor bildyta, chipet var på sin tid ovanligt i och med att det var såpass blåkänsligt. I praktiska observationer mot en snabb variabel stjärna och utvärderingar har det visat sig att linjäriteten är förvånadsvärt bra. Denna typ av magnitud kallas instrumentmagnitude. ljusstyrkemätning rakt upp och ner utan standarliserade filter.



Här har vi då justerat R.A en aning i sidled för att komma undan Altair och exponerar 11 bilder 60 sekunder vardera, och bilden har kompenserats med 6 mörkströmbilder på vardera 60 sekunder samt fem offsetbilder. Som synes framträder nu fler stjärnor. Det finns en störning, oregelbunden mörk fläck, och det är en dammskugga från en förorening på glaset ovanför chipet. Den kompenseras enkelt bort med hjälp av plattfältbilder, men jag har inga. De kräver att kameran ska sitta kvar orubbad till nästa gång du kommer åt skymningshimlen 30 minuter efter solnedgången eller kan ordna en konstgjord upplyst vit-grå skiva att sikta teleskopet mot för exponering. Dividera råbilden - mörkström med plattfältet, och vips. En "idealisk" bild fri från såväl elektriska som optiska störningar som ojämnt upplyst synfält, är skapad.

En processad bild fås alltså genom:

Råbild - mörkström (- offset)
=============================== - offset
plattfält (- mörkström) (-offset)

Den idealiska pixelstorleken för 102mm f/7 refraktorn, brännvidd 714mm, är cirka 8 mikrometer. Kolla med CCD calculator på nätet. Bland dagens CCD-kameror är 9 en vanlig storlek. Å andra sidan dras då synfältet ihop rejält, och känsligheten minskar dramatiskt.

Fotografen undrar då varför inte ta en enda guidad 11-minuters bild istället för 11 stycken på 6n0 sekunders? Först och främst är det enklare. Den stora fördelen är sedan att brusnivån sjunker betydligt jämfört med en enda. Det är också en fördel att exponeringarna inte hamnar exakt över varandra utan en minimal avdrift jämnar ut det brus som blir kvar efter att mörkström och offset tagits bort. Jag har själv många exempel på att teleskopet och drivningen gått för bra. Adderas sådana bilder förstärks kvarvarande brus i en slags lokala "vågor".



Någonstans i detta stjärnfält kan komet K3, visuell magnitud +14.8, befinna sig, men det ser inte lovande ut. Även om stjärnfältet mäter drygt nästan 40 bågminuter i kvadrat, det är drygt 1,5 fullmåne i diameter!, så kan ett amatörinstrument missa positioneringen. Jag alignade mot två, inte tre stjärnor, vilket innebar att det i instrumentet-teleskopet "inbyggda fel" som kallas cone error inte är kompenserat för. Det innebär att monteringens axel och teleskopets inte är 100 procent parallella, vilket introducerar ett litet men ändock fel i pekningen. Alignas Syna EQ6 monteringen mot de maximala tre stjärnorna görs en mattematisk kompensation för cone error.

Alternativt kan man om en förbättrade dove tail, skenan som teleskopet sitter monterat på mot monteringen, med hjälp av speciella skruvar och en mekanisk inställningsrutin justera bort cone error-felet så långt det nu går.

Exponeringstiden är 9 x 60 sekunder.
------------

Det ser faktiskt ut att finnas en svag komet med lång, slank svans. Ett objekt nere i högra hörnet. Det återstår dock att bekräfta positionen.

EN MISS!

Tyvärr så visar det sig att det blev en miss, men det var knappt. Den runda cirkeln visar synfältet för ett 24 mm plossl okular, fyrkanten
visar CCD-chipets synfält. Kometen finns alltså precis injnanför okularets synfält uppe i norr. Bättre lycka nästa gång. Denna komet finns kvar och är redan inom räckhåll igen nu när Månen är i nedan, bara väderleken vill slå om från ständiga regnskurar, byar och moln till mer stadigt väder.

Felkällor? Som nämnts cone error, men också parallax. En annan mycket vanlig felkälla för nya kometer - som detta är - är helt enkelt fortfarande lite svajiga banelement, som placerar kometen något vid sidan av den verkliga positionen. I så fall kan det ju vara den sana kometen som syns snett nere till höger på ccd-bilden.


Kommentarer