26 september - Många besökare under Forskarfredag på Station Linné 
Monday, September 29, 2008, 04:15

Från klockan 18 till 19 dök bara två besökare upp men under resten av kvällen kom det massor när gAF hade astronomiska visning på baksidan av Station Linné i Ölands Skogsby under Forskarfredag den 26 september. Det var en strid ström med barn, unga och vuxna som först mattades cirka 23.15. Då hade MArtin Nilsson anslutit med sin 12 tums Lightbridge och undertecknad fick ett efterlängtat tillfälle att vila benen och rösten. Jupiter visades genom ETX 125 och exempel på galaxer, M31, och stjärnhopar, som M13, genom 12.5 tum f/6 Newton. Enklast var visningen med det förstnämnd ainstrumentet trots att motorerna inte funkar som de ska. Det är ovant att sikta med den stora reflektorn, men med objekt väl i okularet är det en bekväm höjd på okularet för vuxna att observera. Allt som allt uppskattar jag att det var minst 125 besökare, säkert betydligt fler.

Vädret under kvällen började trevande, ett tag såg det illa ut, men klarnade så sakta upp. tillslut kom Vintergatan fram i sin enorma höstprakt, och det är väl egentligen vår hemgalax som blev kvällens stora behållning.
( 894 visningar )

23 september 2008 - Eriks LX200 på 12 tum är lagad 
Tuesday, September 23, 2008, 10:36

Erik Johanssons till GAF donerade LX200 på 12 tum och årsmodell 1996 har nu en aktiv, levande elektronik igen tack vare att jättefint lagningsarbete-felsökning av Claes i Tokyo-Kalmar. Här kan ni se hans bildbevis.
Det kan vara så att en aning för hög utström från nätaggregatet bränner kondensatorer, övriga delar, komponenter klarade sig. Nu återstår dock ytterligare en del tester och förbättringar innan elektronik och motorer monteras i teleskopet och det kan köras igång igen.

Som tidigare nämnts fanns en kortslutning, bränd kondensator på kontrollpanelen vid nätingången. Vid provstart i Färjestaden för snart en månad sedan gick instrumentet nästan igång igen. Elektronik och motorer kommer på plats i oktober vid Claes nästa hemmabesök.

-----------------
Instrumentet snyggas för övrigt till med nya, rostfria skruvar till tuben. Som vanligt är har de gamla korroderat svårt.Instrumentet sedan ut till Alf-Arne ytterligare en tid och så tar Martin vid ett slag. Under vintern tar vi in det för allra bäst väderskydd. Till vårvintern när vägen upp till Eriks observatorium blir farbar där kan det vara anledning att köra en period med det monterat på sin ursprungliga plats igen. Vi får se.


( 774 visningar )

27 september 2008 - M27 Dumbell-nebulosan, 39x39 bågminuters synfält 
Tuesday, September 16, 2008, 13:11

27.9: Jag hade bara en timme med bra väder på mig, och fotograferade först och justerade positionen sedan. Hela nebulosan kom som synes med på bilden. Det är en enstaka 30 sekunders exponering kalibrerad för mörkström och offset med hjälp av Astroart 2.0. När jag slutligen manövrerat M27 i rätt läge mulnade det. Fotot togs genom en 2-tums diagonal och så refraktorn på 102 mm och f/7. Jag har jämfört och lagt det rätt mot hur Sky 6 Professional visar nebulosan.

...och här ser vi fördelen med att addera flera bilder i samma serie. Tio 30 sekunders exponeringar är ihoplagda och kalibrerade så effekten blir motsvarande en enda 300 sekunders bild, men brusnivån är bättre. Följningen funkade utmärkt. Den här kvällen alignade jag på tre stjärnor för att kompensera för cone error, och de två senare stjärnorna placerade monteringen i utkanten av okularets synfält trots att det var cirka 150 gångers förstoring. Imponerande.


16.9: Altair med omgivningar korrekt bildbehandlad, synfält 39x39 bågmin. Norr
är uppåt om jag läst Sky 6 kartan rätt. Bilden är gjord i Astroart v2.0, alltså har den någar år på nacken. Elva 30 sekundersexponeringar är alignade och sex mörkströmsbilder (lika långa exponeringar men med locket på instrumentet) och fem offset, så snabb exponering som möjligt med locket på för att fånga avlösningsströmmen störande mönster är automatiskt kompenserade för. SXL8, en 12bitars kamera, har 512 x 512 pixlar, 15 my stora i kvadrat, bildskalan här är 4,3 bågsekunder per pixel. Svagheten är alltså en grynig bild, fördelen att kamerans stora känslighet utnyttjas fullt ut. På den följande serie med bilder jag tog just utanför Altairs synfält ser jag redan - utan denna bildbehandling - att två asteroider finns med. De stegar sig snyggt fram när jag gör en blinkning med tre exponeringar.

Kameran är från cirka 1995, jag köpte min 1996. Nackdelen med mjukvaran är att FITS-bilderna, (Flexible Image Transport System, som är en astronomisk internationell standard), inte är 100 procent kompatibla mot modern FITS-standard. Det kan yttra sig i "slarvigt" skrivna FITS-headers speciellt ifråga om tiden, dock ej datum. Så det passar inte för smidig läsning till program för registrering av asteroider. SXL8 har en nästan 8 mm på diagonalen stor bildyta, chipet var på sin tid ovanligt i och med att det var såpass blåkänsligt. I praktiska observationer mot en snabb variabel stjärna och utvärderingar har det visat sig att linjäriteten är förvånadsvärt bra. Denna typ av magnitud kallas instrumentmagnitude. ljusstyrkemätning rakt upp och ner utan standarliserade filter.



Här har vi då justerat R.A en aning i sidled för att komma undan Altair och exponerar 11 bilder 60 sekunder vardera, och bilden har kompenserats med 6 mörkströmbilder på vardera 60 sekunder samt fem offsetbilder. Som synes framträder nu fler stjärnor. Det finns en störning, oregelbunden mörk fläck, och det är en dammskugga från en förorening på glaset ovanför chipet. Den kompenseras enkelt bort med hjälp av plattfältbilder, men jag har inga. De kräver att kameran ska sitta kvar orubbad till nästa gång du kommer åt skymningshimlen 30 minuter efter solnedgången eller kan ordna en konstgjord upplyst vit-grå skiva att sikta teleskopet mot för exponering. Dividera råbilden - mörkström med plattfältet, och vips. En "idealisk" bild fri från såväl elektriska som optiska störningar som ojämnt upplyst synfält, är skapad.

En processad bild fås alltså genom:

Råbild - mörkström (- offset)
=============================== - offset
plattfält (- mörkström) (-offset)

Den idealiska pixelstorleken för 102mm f/7 refraktorn, brännvidd 714mm, är cirka 8 mikrometer. Kolla med CCD calculator på nätet. Bland dagens CCD-kameror är 9 en vanlig storlek. Å andra sidan dras då synfältet ihop rejält, och känsligheten minskar dramatiskt.

Fotografen undrar då varför inte ta en enda guidad 11-minuters bild istället för 11 stycken på 6n0 sekunders? Först och främst är det enklare. Den stora fördelen är sedan att brusnivån sjunker betydligt jämfört med en enda. Det är också en fördel att exponeringarna inte hamnar exakt över varandra utan en minimal avdrift jämnar ut det brus som blir kvar efter att mörkström och offset tagits bort. Jag har själv många exempel på att teleskopet och drivningen gått för bra. Adderas sådana bilder förstärks kvarvarande brus i en slags lokala "vågor".



Någonstans i detta stjärnfält kan komet K3, visuell magnitud +14.8, befinna sig, men det ser inte lovande ut. Även om stjärnfältet mäter drygt nästan 40 bågminuter i kvadrat, det är drygt 1,5 fullmåne i diameter!, så kan ett amatörinstrument missa positioneringen. Jag alignade mot två, inte tre stjärnor, vilket innebar att det i instrumentet-teleskopet "inbyggda fel" som kallas cone error inte är kompenserat för. Det innebär att monteringens axel och teleskopets inte är 100 procent parallella, vilket introducerar ett litet men ändock fel i pekningen. Alignas Syna EQ6 monteringen mot de maximala tre stjärnorna görs en mattematisk kompensation för cone error.

Alternativt kan man om en förbättrade dove tail, skenan som teleskopet sitter monterat på mot monteringen, med hjälp av speciella skruvar och en mekanisk inställningsrutin justera bort cone error-felet så långt det nu går.

Exponeringstiden är 9 x 60 sekunder.
------------

Det ser faktiskt ut att finnas en svag komet med lång, slank svans. Ett objekt nere i högra hörnet. Det återstår dock att bekräfta positionen.

EN MISS!

Tyvärr så visar det sig att det blev en miss, men det var knappt. Den runda cirkeln visar synfältet för ett 24 mm plossl okular, fyrkanten
visar CCD-chipets synfält. Kometen finns alltså precis injnanför okularets synfält uppe i norr. Bättre lycka nästa gång. Denna komet finns kvar och är redan inom räckhåll igen nu när Månen är i nedan, bara väderleken vill slå om från ständiga regnskurar, byar och moln till mer stadigt väder.

Felkällor? Som nämnts cone error, men också parallax. En annan mycket vanlig felkälla för nya kometer - som detta är - är helt enkelt fortfarande lite svajiga banelement, som placerar kometen något vid sidan av den verkliga positionen. I så fall kan det ju vara den sana kometen som syns snett nere till höger på ccd-bilden.

( 1076 visningar )

14 september 2008 - Observatoriet klär i rött 
Saturday, September 13, 2008, 12:29

Visst klär observatoriet i rött. Förvandlingen är inte färdig. Det behövs lite mer plastmaterial att dämpa lysrören med från Scopestuff - eller också maskar jag helt enkelt bort de kvarvarande vita ytorna - men effekten är redan påtaglig. Annars var det ett besök som handlade om test av luckor och beskärning av vissa påliggande syréngrenar. Det var ett tag sedan observatoriet var i drift, tydligen. Jag måste uppgradera omdömet om utsikten astronomiskt sett. Ute till vänster finns ett plommonträd men stora delar av vyn mot söder är fri liksom åt sydväst.

Då väntar jag bara på en ledig kväll med bra väder. Polinställningen görs så som jag brukar. Peka med instrumentet mot söder någonstans nära 0 i deklination. Studera hur stjärnspåren rör sig på dina CCD-bilder. Justera monteringen, ta nya bilder och kolla förändringen, förhoppningsvis åt rätt håll. Överslagsvis ska jag först förstås kolla in Polaris, men risken är att Eriks runda metallsymbol på kupolens topp kommer att skymma!

UPPDATERAD 23.9.08: Nersläckt med 99 procent rött ljus. Nu är observatoriet nära rätt miljö sedan jag maskat bort resterande vitljuspartier med svart tejp och kartong. Kameran överdriver det röda en aning, men bilden ligger ändå nära verkligheten.


För övrigt flyttade jag om grejorna något i observatoriets mellandel, man kan gott döpa den till servicerummet, och det är trångt men praktiskt när du vänjer dig. Och upptäckte att den seriella kabeln till Eriks gamla Meade Pictor XT216 autoguider/kamera som inte gått att starta fullt ut har ytterligare ett kabelbrott. Det första är redan omlött. Det är en slarvig förlängning som släppt, jordkabeln är av och behöver lödas om. Så ett visst hopp har tänts om att få igång kameran korrekt eftersom mjukvaran fungerar fram till dess att "termometern" som ska ladda hem bilden visar sig.

Servicerummet håller värmen bra medan observatoriet är som det ska vara. Kallt.
( 828 visningar )

9 september 2008 - Stjärnfält nära Altair, Uranus 
Tuesday, September 9, 2008, 15:09

Så blev det då äntligen några hyfsade timmar för test av den nya refraktorn i kombination med min gamla SXL8 CCD-kamera. Medan dimmolnen låg täta över Kalmarsunds-kusten så behagade vädret hålla undan störningarna för oss i Nybro fram till på småtimmarna. Jag fotograferade med refraktorn monterad på den stora tyska monteringen, och började med 30-sekundersbilder men övergick snabbt till 60-sekundare. Som synes är det ett vidvinkelinstrument som tecknar stjärnorna mycket bra ända ut i kanten, och samtidigt är kamerans 15 mikrometer stora pixlar naturligtvis för stora för instrumentets 714 mm brännvidd. Bildskalan blir för fel, stjärnorna blir snabbt rejält pixliga då bilden förstoras, men med en 2X barlow på skulle vi närma oss idealet på 2 bågsekunder per pixel. Här en enstaka bild, jag har flera och att addera dem blir en uppgift för en regnig kväll framöver. Jag sökte också efter tre svaga kometer. Det är oklart om de syns genom det svaga dis som dröjde sig kvar trots allt.

Framåt tidig efternatt, Uranus nere i diset i söder. För båda bilderna reserverar jag mig ännu för hur de är vända. Kameran satt i en diagonal och refraktorn vänder som bekant bilden upp och ner. I vart fall är refraktorn mycket smidig att jobba med, men det återstår en justering. Crawford-fokuseraren är ställd för mjuk i låsläge så vid något högre deklination så rör sig fokuseraren bakåt med kameran hängande på som last. Det ska finnas ett setskruv på undersidan för den justering.
------------
Uppdaterat den 13.9.08: Denna justering är nu utförd och det gick alldeles utmärkt. Jag gjorde det inatt och med CCD-kameran hängd på fokuseraren går det nu att låta refraktorn peka mot zenit. Fokus är oförändrat. Setskruven var inte alls åtdragen, men nu sitter den halvvägs åtdragen och det ger alltså god effekt. Skruven är enkel att komma åt, den finns på undersidan av fokuseraren. Konstruktionen är bra, men från leverans ska ju instrumentet vara körklartm kan man tycka, fast å andra sidan är det ju en tjusning att behöva konsultera nätet då och då för justeringar. Astro 102 mm refraktorn, som i grunden heter Orion eller Astro-Tech, exempelvis, har en PDF-manual för nerladdning på det förstnämnda företagets hemsida.

I övrigt labbar jag jag lite med olika program för behandlingen av FITS-bilderna. Deep Sky Stacker är ett. Fortsättning följer.
( 889 visningar )

7 september 2008 - Förbättringar och felsökning på instrument 
Sunday, September 7, 2008, 14:14

Uselt observationsväder, regn och åter regn under flera veckor. Då blir det inomhusaktiviteter. Föreningens cirka fem år gamla 120mm f/8.3 Orion refraktor har fått sig en ansiktslyftning. I somras köptes en ny, modern Crawford fokuserare. Med den på plats måste sökaren få en ny plats. Här är det mätt, borrat och klart så att sökarens okular hamnar på en bra position längre fram så att observatören slipper få den i ansiktet. Den nya adaptern ses här.


Sökarens gamla fäste har slipats ner en del för att kunna glida in i den nya adaptern. Crawford-fokuseraren gör precis fokusering med grov eller fin rörelse möjlig.

Nu ska vi se hur det ska monteras... Martin och Alf-Arne lägger pannorna i djupa veck.

Färdigt. Akromat kan ju låta ganska urgammalt och oanvändbart, men skarpare akromat än den här på stjärnor, galaxer och nebulosor har i varje fall inte undertecknad observerat genom. Ljusa objekt som månen och planerna ses bra, men visst är det en akromat även om färgfelet är långt mindre än i gamla tiders refraktorer, som den Unitron på 3 tum som jag en gång ägde på början av 80-talet. Det som nu saknas på GAF:s refraktor är ett 2-tums förlängningsrör och - i framtiden - gärna även en 2-tums diagonal.


Så här ser den till GAF av Erik Johansson donerade LX200 på 12 tum och årsmodell 1996 ut på sitt superstativ. Felsökning pågår av elektroniken.
Chris har donerat en dagghuv i plåt till GAF för den. GAF har köpt en ringformad motvikt som balanserar dagghuven utmärkt samt nya, rostfria skruvar och ett sol- och regnskydd.

Alf-Arne studerar och Claes felsöker och kollar spänningen med voltmetern. Felet i kontrollpanelen är åtgärdat men det finns ett ytterligare fel någonstans som stör, visar det sig. Nu är elektroniken och motorerna urplockade (det går inte att göra så smidigt med en modern GPS-modell) och felsökningen fortsätter hemma i Tokyo.

Varför då bry sig om ett så gammalt instrument, förutom att det är en donation? En robust konstruktion med kugghjul i metall, och en enkel men förvånadsvärt precis datorstyrning med go-to. Senast jag hade igång min LX200 hemma på balkongen testade jag att aligna mot två stjärnor på vardera sidan om himlen. Med cirka 250X förstoring var sedan precisionen så hög (utan high precision inkopplat) att instrumentet prickade rätt på Ringnebulosan nära zenit från en sökning som startade nere 10 grader över horisonten. Det är bra gjort, tycker jag.

ALLA INSTRUMENT ÄR UTLÅNADE

Alla föreningens instrument är för närvarande utlånade. Vädret har ju varit tämligen uselt länge nu så känner er inte pressade att lämna tillbaka dem snart.

( 936 visningar )


<< <Tillbaks | 49 | 50 | 51 | 52 | 53 | 54 | 55 | 56 | 57 | 58 | Nästa> >>