14 september 2008 - Observatoriet klär i rött 
Saturday, September 13, 2008, 12:29

Visst klär observatoriet i rött. Förvandlingen är inte färdig. Det behövs lite mer plastmaterial att dämpa lysrören med från Scopestuff - eller också maskar jag helt enkelt bort de kvarvarande vita ytorna - men effekten är redan påtaglig. Annars var det ett besök som handlade om test av luckor och beskärning av vissa påliggande syréngrenar. Det var ett tag sedan observatoriet var i drift, tydligen. Jag måste uppgradera omdömet om utsikten astronomiskt sett. Ute till vänster finns ett plommonträd men stora delar av vyn mot söder är fri liksom åt sydväst.

Då väntar jag bara på en ledig kväll med bra väder. Polinställningen görs så som jag brukar. Peka med instrumentet mot söder någonstans nära 0 i deklination. Studera hur stjärnspåren rör sig på dina CCD-bilder. Justera monteringen, ta nya bilder och kolla förändringen, förhoppningsvis åt rätt håll. Överslagsvis ska jag först förstås kolla in Polaris, men risken är att Eriks runda metallsymbol på kupolens topp kommer att skymma!

UPPDATERAD 23.9.08: Nersläckt med 99 procent rött ljus. Nu är observatoriet nära rätt miljö sedan jag maskat bort resterande vitljuspartier med svart tejp och kartong. Kameran överdriver det röda en aning, men bilden ligger ändå nära verkligheten.


För övrigt flyttade jag om grejorna något i observatoriets mellandel, man kan gott döpa den till servicerummet, och det är trångt men praktiskt när du vänjer dig. Och upptäckte att den seriella kabeln till Eriks gamla Meade Pictor XT216 autoguider/kamera som inte gått att starta fullt ut har ytterligare ett kabelbrott. Det första är redan omlött. Det är en slarvig förlängning som släppt, jordkabeln är av och behöver lödas om. Så ett visst hopp har tänts om att få igång kameran korrekt eftersom mjukvaran fungerar fram till dess att "termometern" som ska ladda hem bilden visar sig.

Servicerummet håller värmen bra medan observatoriet är som det ska vara. Kallt.
( 828 visningar )

9 september 2008 - Stjärnfält nära Altair, Uranus 
Tuesday, September 9, 2008, 15:09

Så blev det då äntligen några hyfsade timmar för test av den nya refraktorn i kombination med min gamla SXL8 CCD-kamera. Medan dimmolnen låg täta över Kalmarsunds-kusten så behagade vädret hålla undan störningarna för oss i Nybro fram till på småtimmarna. Jag fotograferade med refraktorn monterad på den stora tyska monteringen, och började med 30-sekundersbilder men övergick snabbt till 60-sekundare. Som synes är det ett vidvinkelinstrument som tecknar stjärnorna mycket bra ända ut i kanten, och samtidigt är kamerans 15 mikrometer stora pixlar naturligtvis för stora för instrumentets 714 mm brännvidd. Bildskalan blir för fel, stjärnorna blir snabbt rejält pixliga då bilden förstoras, men med en 2X barlow på skulle vi närma oss idealet på 2 bågsekunder per pixel. Här en enstaka bild, jag har flera och att addera dem blir en uppgift för en regnig kväll framöver. Jag sökte också efter tre svaga kometer. Det är oklart om de syns genom det svaga dis som dröjde sig kvar trots allt.

Framåt tidig efternatt, Uranus nere i diset i söder. För båda bilderna reserverar jag mig ännu för hur de är vända. Kameran satt i en diagonal och refraktorn vänder som bekant bilden upp och ner. I vart fall är refraktorn mycket smidig att jobba med, men det återstår en justering. Crawford-fokuseraren är ställd för mjuk i låsläge så vid något högre deklination så rör sig fokuseraren bakåt med kameran hängande på som last. Det ska finnas ett setskruv på undersidan för den justering.
------------
Uppdaterat den 13.9.08: Denna justering är nu utförd och det gick alldeles utmärkt. Jag gjorde det inatt och med CCD-kameran hängd på fokuseraren går det nu att låta refraktorn peka mot zenit. Fokus är oförändrat. Setskruven var inte alls åtdragen, men nu sitter den halvvägs åtdragen och det ger alltså god effekt. Skruven är enkel att komma åt, den finns på undersidan av fokuseraren. Konstruktionen är bra, men från leverans ska ju instrumentet vara körklartm kan man tycka, fast å andra sidan är det ju en tjusning att behöva konsultera nätet då och då för justeringar. Astro 102 mm refraktorn, som i grunden heter Orion eller Astro-Tech, exempelvis, har en PDF-manual för nerladdning på det förstnämnda företagets hemsida.

I övrigt labbar jag jag lite med olika program för behandlingen av FITS-bilderna. Deep Sky Stacker är ett. Fortsättning följer.
( 889 visningar )

7 september 2008 - Förbättringar och felsökning på instrument 
Sunday, September 7, 2008, 14:14

Uselt observationsväder, regn och åter regn under flera veckor. Då blir det inomhusaktiviteter. Föreningens cirka fem år gamla 120mm f/8.3 Orion refraktor har fått sig en ansiktslyftning. I somras köptes en ny, modern Crawford fokuserare. Med den på plats måste sökaren få en ny plats. Här är det mätt, borrat och klart så att sökarens okular hamnar på en bra position längre fram så att observatören slipper få den i ansiktet. Den nya adaptern ses här.


Sökarens gamla fäste har slipats ner en del för att kunna glida in i den nya adaptern. Crawford-fokuseraren gör precis fokusering med grov eller fin rörelse möjlig.

Nu ska vi se hur det ska monteras... Martin och Alf-Arne lägger pannorna i djupa veck.

Färdigt. Akromat kan ju låta ganska urgammalt och oanvändbart, men skarpare akromat än den här på stjärnor, galaxer och nebulosor har i varje fall inte undertecknad observerat genom. Ljusa objekt som månen och planerna ses bra, men visst är det en akromat även om färgfelet är långt mindre än i gamla tiders refraktorer, som den Unitron på 3 tum som jag en gång ägde på början av 80-talet. Det som nu saknas på GAF:s refraktor är ett 2-tums förlängningsrör och - i framtiden - gärna även en 2-tums diagonal.


Så här ser den till GAF av Erik Johansson donerade LX200 på 12 tum och årsmodell 1996 ut på sitt superstativ. Felsökning pågår av elektroniken.
Chris har donerat en dagghuv i plåt till GAF för den. GAF har köpt en ringformad motvikt som balanserar dagghuven utmärkt samt nya, rostfria skruvar och ett sol- och regnskydd.

Alf-Arne studerar och Claes felsöker och kollar spänningen med voltmetern. Felet i kontrollpanelen är åtgärdat men det finns ett ytterligare fel någonstans som stör, visar det sig. Nu är elektroniken och motorerna urplockade (det går inte att göra så smidigt med en modern GPS-modell) och felsökningen fortsätter hemma i Tokyo.

Varför då bry sig om ett så gammalt instrument, förutom att det är en donation? En robust konstruktion med kugghjul i metall, och en enkel men förvånadsvärt precis datorstyrning med go-to. Senast jag hade igång min LX200 hemma på balkongen testade jag att aligna mot två stjärnor på vardera sidan om himlen. Med cirka 250X förstoring var sedan precisionen så hög (utan high precision inkopplat) att instrumentet prickade rätt på Ringnebulosan nära zenit från en sökning som startade nere 10 grader över horisonten. Det är bra gjort, tycker jag.

ALLA INSTRUMENT ÄR UTLÅNADE

Alla föreningens instrument är för närvarande utlånade. Vädret har ju varit tämligen uselt länge nu så känner er inte pressade att lämna tillbaka dem snart.

( 936 visningar )

30 augusti 2008 - C9.25 på plats i Eriks observatorium 
Saturday, August 30, 2008, 01:27

Nu är Eriks observatorium försett med ett större teleskop igen. Det visade sig att Celestron Advanced Series GT-montering går att få dit, och samma företags tub på 9.25 tum får plats. Faktiskt med ett par decimeter i marginal till taket. Det var enklare att montera den än jag väntat, men utan den lilla trappa på tre steg som Erik byggde hade det inte gått. Nackdelen med en ekvartoriell montering är att instrumentet tar mer plats, fördelen att det är otroligt smidigt att avväga. Tuben flyttas enkelt fram och tillbaka sedan låsskruvarna lossats. Låt säga att du hänger på en tung CCD-kamera där bak, vilket kommer att hända i höst. Utan en jämn fördelning av lasten blir det problem.

Det hela står på Eriks platta, som endast har en primitiv möjlighet att justera så att den är i våg. Jag lyckas nå 95 procent. Allt är nu klart för polinställning. I och med uppställningen saknas finjusteringsmöjligheter i sidled så det hela blir lite chansartat. Vredet under plattan får lossas en aning och så får jag söka mig fram. På grund av den låga positionen för monteringen går det inte att använda polsökaren, men det finns en bra, inbyggd datorrutin som ersätter den.

Överst syns de två, avlånga takluckorna som öppnas manuellt. Det finns ett plommonträd utanför i sydöst. Hela himlen nås inte när som helst utan tid och lokalt väder får styra vilka objekt som fotograferas-observeras. Objekt högt upp är gynnade. Jag ska rita horisonten med skymmande objekt i Sky 6, får att enklare få en överblick.


På väggen ses motorer till den elektriska drivningen av kupolen, som fungerar utmärkt. Strömförsörjningen till monteringen sker med en på fredagen från USA av Scopestuff levererad transformator för europeiskt bruk med 12V och 2.75A. (Syns inte på denna bilden). Jag ska sätta fast den på vägen och förankra kabeln i trägolvet.

Den här monteringen låter som en stucken gris också vid gång i låg fart, och denna last är vad som monteringen klarar med orginalmotvikten plus en extravikt. Exaktheten i gång är inte över sig, säg att jag kan hoppas på bra, enstaka 30-sekundersexponeringar. Det finns ingen PEC. Monteringen är fem år gammal, på senare tid har den vässats något, läser jag på nätet.

Hela uppställningen är preliminär tills vidare. Jag behöver och har beställt en justbar platta med fininställning i båda led. En dag kan det mycket väl sitta en EQ6-montering här istället, som ju har mycket bättre prestanda. Alternativt min eller Eriks - förhoppningsvis då reparerade - LX200 Classic. Problemet då blir att en ekvatoriellt montering inte går att åstakomma, PEC kan inte användas och astrofoton påverkas av fältrotation.

Som synes, hittills är det bara en primitiv uppställning men det fungerar. Plattan är avvägd till 95 procent, det får räcka tills vidare. Nästa uppgift är att blända ner lysrrörsbelysningen i väggarna. En lampa kan få vara röd-vit, och en helröd. Jag har nu orange-röd plast men för att arbetsmomentet ska lyckas bra behövs fler än två händer att hålla fast med.

( 1242 visningar )

29 augusti 2008 - Altair och M11 genom refraktorn 
Friday, August 29, 2008, 08:51
Så kom då det första ordentliga tillfället att testa vad 102mm refraktorn går för och det skedde i kombination med min gamla CCD kamera inköpt 1996, modell SXL8 och byggd av Terry Platt, Enland, Starligt Xpress. 512x512 pixlar, 15 mikrometer i kvadrat, och det är alltså långt ifrån någon ideal specifikation. En refraktor med 714 mm brännvidd behöver ha betydligt mindre pixlar än så för att få optimal (2 bågsekunder per pixel) täckning. Men i alla fall. De gamla grejorna fungerar, men jag har fått leta fram en gammal skänkt PC, drygt tio år gammal. Då fungerar medföljande mjukvara till kameran som den ska. Fast jag skäms inte för gamla grejor. Ta Nasa, exempelvis, det är högst motvilligt som de upgraderar. Det berömda Hubble Rymdteleskopet har fortfarande en Intel 486DX2 processor och 10 GB solid state ram. Ingen pentium där inte. Ännu.

Nåväl. Det var en utvikning. Altairbilden är en enstaka exponering på 60 sekunder på bra himmel, medan Messier 11 i Scutum är på 30 sekunder och exponerades på en halvmulen himmel. Lägg märke hur fint refraktorn tecknar stjärnorna även i bildfältets utkant. Synfältet är stort, minst 1 grad uppskattar jag. De lämpliga objekten att fotografera i höst är de med stor utsträckning, främst kometer, galaxer och stjärnhopar. Eftersom himlen över Hanemåla är ljusförorenad, speciellt lågt ner, blir det monokrom fotografering som gäller.

( 903 visningar )

30 augusti 2008 - ETX 125 Nu uppe igen - RA-motorn fortfarande borta (uppdaterad) 
Tuesday, August 26, 2008, 13:03

ETX125 är uppe igen på den fasta wedgen och i sitt gaffelfäste. Och tänka sig, den här gången utan förargligt glidande i dec-axeln. Receptet var en del arbete igår kväll med att plocka ner dec-sidan. Gissa vad som orsakade den låga friktionen! Olja, just det. Det var inte svårt att hitta platsen innanför dec-vredet på baksidan av skivan. En metallring, ett slags lager, glider på oljan. Jag torkade bort den, helt enkelt.

Lite knepigare var det att komma åt en annan kritisk yta, som ska "ruffas upp" på dec-axelns fäste, enligt nätinstruktioner. Bort med dec-axeln. Bort med plastskyddet på insidan av armen. Plastkugghjulen där inne hamnar lite lealösa, det kan kännas oroväckande, men det går att få det hela på plats igen tack vare en metalltapp. Efter att ytan gjorts något skrovlig med hjälp av en liten skruvmejsel stängde jag, satte tillbaka - och tänka sig. Det fungerar. Med vredet åtskruvat sitter tuben där den ska, distinkt och bra, men inte överdrivet hårt så att den nyper.

Att sätta tuben på plats igen är en repris av avtagandet, och betydligt svettigare. Det knepiga är att med enbart två händer till hands spänna ut gaffeln något och få in tuben innanför axelns plasthållare. Det krävdes flera försök innan det lyckades med ena sidan, så en sista kraftansträngning (försiktigt för inte bryta sönder något) och snäpp! Tuben var inne, försiktigt pressades den i läge, snäpp, snäpp, vardera fästet mot tubens bakände hamnade rätt. Så var det bara att skruva dit fyra skruvar.

Med autostar fungerar körningen i altitud utmärkt, men ingen rörelse sker i azimut. Styrs instrumentet enbart med den enkla manöverpanelen rör det som omväxlande upp och ner i korta steg i altitud, men ingen reaktion i sidled. En regnig kväll när inspirationen flöder ska jag kolla in RA-motorn me domgivningar. Något motor unit fault har inte rapporterats. Kanske är detn en lös ledning eller något som obstruerar.

Tills vidare tjänstgör instrumentet som skarpt inomhusteleskop för tittar ut mot söder. Så ljudligt som det är när det körs så kan jag ändå inte använda det ute på balkongen med hänsyn till grannarna.
---------------
Detta har hänt:

Helt utan förvarning och anledning lade RA-motorn av i min gamla Meade ETX125 igår, och föga anade instrumentet att straffet är att bli befriad från såväl den plastiga, vibrerande monteringen med plastkugghjul, som Autostar 497. I alla fall för tillfället. Det känns egendomligt att hålla i denna tub utan att hela tiden behöva ha en hand under framänden då Dec-vredet är löst åtdraget av rädsla för att den ska falla ner så framtung är den. Maksutov-Cassegrain-optiken är av ypperlig kvalite så det gör att man nästan förlåter ingenjörernas lite slarviga jobb i övrigt med den här gamla modellen.
Avmonteringen gick enkelt. En koll på en hemsida på nätet, det finns flera som beskriver proceduren, skruva ut fyra skruvar, töja ut gaffelns plasttubhållare något och dra tuben bakåt. Sakta och utan gnissel eller repor gled den ur "vaggan".

ETX125-gaffeln ska få sig en översyn, och det gäller höger sida och friktionen som är alldeles för dålig. För mycket smörjmedel har hamnat på glidytorna, enligt nätets instruktiva hemsidor. Man kan hjälpa till genom att sandpappra. RA_motorn lär också få sig en översyn hos en kompetent verkstad så småningom. Det är inga problem att skicka iväg gaffeln, den väger knappt något jämfört med OTA:n!
( 919 visningar )


<< <Tillbaks | 50 | 51 | 52 | 53 | 54 | 55 | 56 | 57 | 58 | 59 | Nästa> >>