Sagittarius Föredrag – Hobbysatellit stor som en ölburk kan lyssna

Våren 2012, när jag som amatörastronom tog en serie foton av Jupiter, undrade jag över vilka våglängder man kunde ”se” planeten med. Jag var medveten om att den är en radiokälla, men samtidigt, det är i stort endast FM-bandet och kortare våglängder man kan registrera med jordbaserade radioteleskop på grund av jordens jonosfär. Jonosfären skärmar av långa vågländer, orsaken till att vi kan höra kort-, mellan- och långvåg över långa distanser, de studsar längs jonosfären. Dessutom kände jag inte till några rymdbaserade radioteleskop. Så för att få svar fick jag fråga.

Tyvärr gick min fråga till NASA:s frågepanel ohörd och jag glömde av den. Så, i augusti 2012, läste jag på websiten Wired om den koreanske konstnären. En egen satellit, häftigt. Tänk om man kunde sända upp en radioscanner och lyssna av vad som finns utanför jonosfären. Efter att sökt på nätet och besökt flera av de pico-satellit-, eller rättare sagt, Cubesat-butiker som finns där, insåg jag att även om dessa är ofantligt mycket billigare än andra satelliter, de låg över tänkbar budget. Enbart skelett och solpaneler gick på cirka 50000 kr, uppskjutning i snitt cirka 400000-1500000 kronor. ESA har ibland tävlingar för universitet och skolor där de står för kostnaden eller att satelliten gratis får följa med en helt ny raketmodells testuppskjutningar, när de stora inte vill chansa.

Men så snubblade jag över en märklig liten raketfirma i USA, en av de nya kommersiella: InterOrbital.com, med ett helt nytt koncept: Tubesat – en burk på 12 x 8 cm på max 700 gram. För byggsats och uppskjutning tar man $ 8000. InterOrbital måste i och för sig bevisa sin förmåga, det har inte skett ännu, men det går att med Arduino eller Basestamp-kort samt Arduino shields att enkelt bygga sina prototyper, testa dem och när allt fungerar och Interorbital visat sina färdigheter, så kan man köpa sin byggsats. Helt klart, detta startade tankegången. Då NASA vägrade svara, såg jag att Råö hade en frågesida. Jag skickade iväg en fråga och fick svar från jourhavande radioastronom. Jodå, NASA hade 1971 och -72 sänt upp två långvågsatelliter: RAE-1 & -2. Ettan i jordbana och tvåan i bana runt månen. Båda stora som en kyl/frys, med vardera två V-formade antenner, i 90 graders vinkel och 224 m långa. Tyvärr var upplösningen alltför dålig. Man kunde konstatera källor som Jorden själv, solen, Jupiter, Saturnus och ett par avlägsna, som Cygnus A. Om man med en gps registrerar exakt position i omloppsbanan samt tid, och samtidigt mäter signalstyrkan och mappar denna för 4 till 5 frekvensområden, då bör till exempel åskväder ses under ett par omloppsbanor men sedan försvinna, läckage från radiosändare med mera fås med exakt position varje gång, solen ses under ”dagtid”. Genom att filtrera bort dessa och följa siderisk, astronomisk, himmelsrörelse, bör man, trots enklare utrustning än RAE-satelliterna, kunna leta efter stellära objekt. Kanske inte som ett fullvärdigt vetenskapligt instrument, men däremot för att prova konceptet.Detta ledde till Amateur Satellite Long Wave Scanner: ASLOWS, mitt eget lilla satellitprojekt.

Än så länge är det under uppbyggnad, det kommer att ta 3-5 år och den första stora stötestenen som kan välta allt har redan uppträtt. Man säger ”liten sten kan välta stora lass”, alltför sant. Men att få ihop en prototyp, vilket är första steget, är inte komplext. Det är större än enbart vad en personkan göra. Det behövs både en radioamatör, radioastronomi, hantverks och elektronik samt programmeringskunskaper, men det är görligt om man får ihop rätt personer.